TIDEN LÄKER?

Det är ganska sjukt att just den kommentaren verkar vara så väldigt förekommande .. tiden läker. Det kommer göra mindre ont snart. Jag är så trött på att höra det. För det gör ju ont. Ondare. Varje jävla dag. Smärtan blir liksom mer påtaglig de dagar som skulle betyda något. Eller ja, de betyder ju men det skulle ha en annan innebörd. Som när Liam skulle bli en vecka. Eller två. Eller en månad. Eller när jag fyller år. När Linus fyller år. Hans bf datum. Första julen. Vi skulle ju ha honom här, på ett eller annat sätt. Inte såhär. Inte att han är i himmelen och vi är här och bara saknar. Varje dag.
Jag är så nervös för alla de dagarna. De känns som att jag målar upp en mur runt omkring mig när de börjar närma sig. Jag vill inte känna. Inte tänka. Inte gråta. Jag orkar inte. Det tar liksom musten ur mig.

Vi har så fina vänner som alltid finns där och som gör allt för att jag ska må bra. Och få tänka på lite annat. Bara för en stund. Som idag när Sara kom förbi och vi gick milen. Bara för att få prata om vad jag vill och vad jag orkar. Eller som i helgen när vi blir bortbjudna på mat bara för att komma iväg till våra bästa vänner. Eller som våra grannar som bara ber oss komma över för att se en film. Eller när våra vänner eller familj åker och handlar åt oss, för vi inte orkar. Det är så snällt. Allt för att vi ska må bra. Helgerna är jobbiga. Vi sysselsätter dem till 1000 för att inte behöva känna saknaden hela tiden. Vilket kanske inte är toppen heller, men det börjar bli jobbigt att vara hemma. Vi har världens bästa folk runtomkring oss som hjälper oss ♥️

Det är på något sätt konstigt hur mycket man förändras i en sån här situation. Man förstår sitt egna värde mer och tar verkligen till vara på de stunder som betyder. Och de människor som betyder. Jag tror inte att tiden läker. Men jag tror att vi, tillsammans med våra familjer och vänner, kommer att bli starkare. Och för det är jag evigt tacksam.

Nu ska jag och L till kuratorn. Det ska bli skönt. ❤️