IDAG KOM DEN....

Jag tror inte jag andades när jag gick till brevlådan idag. Jag visste att det skulle ligga ett brev där som skulle ge mig en klump i magen.
Ser den blå loggan och sedan "akademiska sjukhuset" och då fattar jag att nu när jag läser detta kommer jag både att bli ledsen och glad. Konstig känsla.
Jag har alltså fått tid och kallelse för att läggas in i Uppsala.
Idag om exakt två veckor har jag tid och skall bosätta mig på sjukhuset under obestämd tid. Det som gör mig glad är såklart att jag kommer att vara i de bästa händerna som jag någonsin kommer vara i. Att jag kommer att ha de bästa förutsättningarna för mig och bebbe. Att kunskapen där är så otrooligt hög och kompetensen är briljant.
Men.
Jag blir rädd.
Jag blir så sjukt jävla rädd. Jag blir rädd över att kanske behöva gå igenom det själv. Att jag inte vet om Linus får sova där med mig när han kan. Att Linus inte kommer vara där när jag kommer att föda. Att födseln helt är lagt åt ödets händer och jag som är världens kontroll-freak inte kan styra situationen. Jag blir rädd över att vara ensam där. Att Linus kommer att vara hemma och kunna jobba och på något sätt fortsätta som vanligt, fastän jag vet att han inte kan det, men att jag ska ligga där helt själv. Att vara utan han. Min klippa. Alltså det är ensamheten som skrämmer mig som mest. Kan inte förstå att vi som knappt sovit en natt utan varandra kommer att vara flera dagar utan varandra i sträck. Flera veckor kommer vi endast ses kanske på helgerna. På sjukhus.
Kan inte förstå att jag som är så svag just nu inte kommer att kunna vara stark. Jag är bara så rädd. Förhoppningsvis kommer rädslan att försvinna när jag vet mer och varit där och känt på men jag kan verkligen inte släppa tankarna. Det går inte.
När det börjar närma sig mer och mer så kommer paniken och tårarna bara forsar. Gång på gång kryper jag in i limpans famn och bara ligger där. Blir ett med varandra. Närheten är så viktig för oss och vi har alltid varit noga med det. Trygghet.
Jag blir ledsen över att det blivit såhär och att vi på något sätt drabbas av det. Jag vet att jag inte kan påverka det , att jag inte kan ha gjort något annorlunda och jag vet att jag måste acceptera situationen, men det är svårt. Svårt när man hade en bild av hur allt skulle bli och nu vågar man bara hoppas, och det är svårt att hålla hoppet uppe när man inte vet längre än sitt nästa besök.
Jag får försöka att vara stark, för bebis och för Linus, även om jag just nu känner mig allt annat än det. Samtidigt som detta är det vi alltid har haft som mål, att komma till ackis, är rädslan så otroligt stor för det är liksom på riktigt nu. Vi har annars levt i en enda suddig dvala och att det börjar ljusa upp gör en rädd men samtidigt glad. Svår känsla.

Nu ska vi lägga alla jobbiga tankar åt sidan och umgås med våra bästa vänner. ❤️

Gillar

Kommentarer