ATT VARA STARK

Alltså, om vi hört dem orden på senaste. Att vi är så starka. Det är så mycket på två vis det där, att det inte riktigt går in.

Jag var inte stark när vi fick beskedet att Liam inte skulle klara av detta livet, Jag var inte stark när Liam somnade in på mitt bröst. Jag var inte stark när jag 1,5 vecka senare fick pussa min avlidne son på pannan en sista gång. När paniken slog till och jag fick springa in till rummet flera gånger, för jag kunde inte säga hejdå. Jag var inte stark när jag fick beskedet att det inte skulle gå att rädda honom, jag är heller inte stark när jag varje dag går i en dvala som är svår att komma ut, jag är inte stark när jag varje natt somnar i tårar, när jag bara vill skrika ur all smärta .Jag är heller inte stark när jag varje dag gråter mängder av tårar eller har dödsångest till tusen. Och framför allt är jag inte stark när jag är på kyrkogården - när tanken slår mig att det är såhär vi kommer att träffas i framtiden, jag och min Liam.

Men jag är stark stundtals av gånger. Inte hela tiden. Men jag  är stark som orkar detta. Som överlever varje dag. Jag är stark som samtidigt försöker finnas i min tröst och sorg, finns för de andra som sörjer vår lilla kille. Jag är stark att jag orkar prata. Att jag orkar finnas. Att jag till och med orkar skratta. Att jag orkar ta de där extra stegen eller att jag vågar gå in på ICA trots att jag får panik av bara tanken. Jag är stark som orkar. Som varje dag faktiskt vaknar och försöker göra någonting av dagen. Det behöver inte vara mycket, men att orka gå utanför dörren är ett exempel. Det är fan i mig inte lätt, men vi är starka. Vi är starka som har varandra, som orkar prata, skratta och ge varandra kärlek. Vi är starka som gråter, som förstår när den ena inte orkar gå upp ur sängen för det gör så ont eller som förstår när den andra bara gråter en hel dag.  Vi som kan avsluta varandras meningar när vi förklarar smärtan. Det är en sådan känslomässig berg-ochdalbana detta, och det är svårt att veta vad som gör en stark. Men vi bygger upp varandra så otroligt mycket, och vår kärlek som redan var stark är om möjligt ännu starkare. Och det har vi dig att tacka för, Liam.

Jag fyllde år för en vecka sedan, och som vi har pratat om att vi skulle ha med oss vår son på något sätt, så var det inte alls detta sätt vi tänkte på. Det var jobbigt att åka till kyrkogården, trots att solen började skina just då, att fåglarna kvittrade och att jag fick en lättnad över mig, när vi tände ljus för Dig. Vi förklarade allt vad vi kände och berättade att alla saknade Dig, som vi alltid gör. Att vi nu skulle hälsa på mormor och att du gärna fick följa med, på ditt sätt. Och jag vet ju att du gjorde det. Jag vet för din låt, vår låt,spelades så fort vi satt oss i bilen. Som den alltid gör när vi behöver dig lite extra, Liam. 

Är det något jag har lärt mig av det här så är det aldrig att ta livet för givet. Att aldrig ta lycka för givet. Det är inte en självklarhet att få älska, att få skratta, att ha familjen runt omkring dig som stöd, eller som dina vänner som stöd.Det är det finaste nu, att vi har alla dessa fina människor som finns för oss och som gör allt för oss och att vi får visa det tillbaka, på vårat sätt. Att gå igenom en sådan stor sorg är som att sätta ett nytt perspektiv på livet. Jag kommer aldrig vara densamma, inte heller Linus. Och det är okej. För hur ska man någonsin kunna bli det? Det är inte värt att gå runt och vara arg på någon eller att lägga energi på massor av saker man inte får tillbaka. Älskar du någon - säg det! Vill du krama någon - gör det! Är du besviken på en person - säg det! Eller vill du inte ha den personen i ditt liv - ha inte det!   Alltså det är inte VÄRT det. Livet är så förjäkla kort och vi måste ta vara på tiden vi har. Och jag vet inte, men för att inse detta måste man kanske vara stark.

Kram

Gillar

Kommentarer

johannaherlitz
johannaherlitz,
styrkekramar i massor ❤️
nouw.com/johannaherlitz