DATUM SOM BETYDER

Hej finisar, jag hoppas att ni mår bra. Jag mår helt enkelt sådär. Det är inte svinlätta dagar man tar sig igenom, men på något sätt kommer det en morgondag ändå.. Och ibland är den bättre, men ibland också sämre

Jag har precis varit ute på en promenad. Blir glad när solen lyser och värmer, det ger mig energi. Energi till att kunna ta hand om disken, bädda sängen och göra en kopp te samtidigt som jag skriver. Energi som kanske alla har och tänker, vad är det för småsaker. Men som i själva verket är stora och jobbiga beslut jag och Linus tar oss igenom dagligen. Behöver de där små stunderna för att kunna orka vardagen. Att hitta något som ger en energi och en liten gnutta glädje. Men ändå.

Den här helgen har varit en riktigt, riktigt tuff helg. Ska inte ljuga om det. I fredags hade jag en dejt med mina fina vänner och det var så skönt att få sätta sig ned, catcha upp och få skratta. Genuint, ärligt och äkta skratt. Men i bakhuvudet låg något annat och grodde. Försökte slå bort tankarna men de kom ofta. Det är den 10 november. Dagen då vår älskade Liam var beräknad. Det var på något sätt det "sista" datumet som vi hade kvar, trodde vi, men det är ju så många datum som kommer att komma efter och göra minst lika ont. 

Som igår. Fars dag. Jag ser mina vänner som gått igenom en lyckad graviditet och de får fira sin första farsdag. Missförstå mig inte, jag är upp över öronen glad för dem. Jag är så SJUKT glad att de fått sina små underverk och får vara här på jorden med dem. Jag blir bara ledsen över att inte vi fick chansen. Att inte jag och Liam fick gratta pappa Linus tillsammans. Att vi inte fick ha den där känslan tillsammans. Att inte Liam ens är här. Att vi var tvungna att leva här kvar på jorden utan han. ​Och att Linus faktiskt är världens bästa pappa till vår son, men han fick inte chansen att visa det för Liam i mer än tio timmar. Det gör så jävla ont. Det gör ont att vi endast kan besöka vår son på minneslunden här i Bomhus, även fast jag vet med mig om att Liam är med oss hela tiden. På sitt lilla sätt. 

För många kanske det låter konstigt men jag söker tecken hela tiden. Jag blir lite full i skratt och tänker tillbaka på förlossningen, när de gång på gång frågar oss vad vi ska ha för pojknamn och vi är prompt bestämda på att det inte alls är en pojke. Det är ju en tjej, de har dem ju sagt. Och ut kom du, vår lilla Liam. Du busades med oss för första början, och när vi är på minneslunden och ljusen blåser ut så fort vi tänder dem kan jag inte låta bli att le. Jag förstår ju att det är du, som busar med oss som vanligt. Det är säkert du som busar med gravljusen på vår framsida också. Som ber fåglarna flyga iväg med dem till dig. För att du vill se vad vi håller på med. Och hur vi reagerar. Och vi kan inte annat än att le. Vi måste försöka le. För dig.

Imorgon är det den 14onde November. Du skulle ha blivit tre månader. Jag tror vi skulle vara hemma från sjukhuset om allt hade gått bra och vi tillsammans hade startat vår nya familj. Vi hade busat med dig varje dag, pussat på dig oändligt många gånger och gått flertal promenader i din vagn. Den som fortfarande står omonterad på övervåningen. Vi kan inte göra oss av med den. Det är ju din vagn. De små sakerna vi har kvar av dig håller vi så hårt i. Du är på något sätt huvudpersonen ändå. För varje dag är din dag. Jag räknar dagarna och du skulle ha blivit 90 dagar idag. 90 dagar har du varit vår huvudperson. Lilla pojken som tar över alla våra tankar. Dag ut och dag in. Grattis lilleman i förväg på din tre månaders dag. Imorgon kommer dagen att bara handla om Dig. Som om att det vore något annorlunda. Du är mitt liv, Liam.

Gillar

Kommentarer

M
,
Känner verkligen med er i förlusten av lilla Liam 💔 Blir så berörd av det du skriver. Det känns så orättvist att han inte fick en chans, och att ni heller inte får lov att ge honom all kärlek ni har att ge annat än genom tankar och gester. Styrkekramar till er! ❤️
wickanahlin
wickanahlin,
tack för din fina kommentar. ❤️
nouw.com/wickanahlin
IP: 82.99.3.229