BESVIKELSEN

Hallå godingar, hoppas att ni mår bra. Jag mår helt ok! Har sån GALEN träningsvärk i kroppen efter att ha fått börja träna lite lugnt igen. Nu har jag precis varit ute på en promenad, så himla skönt i detta höstväder. Jag älskar luften nu, gör ni också det?

Jag och Linus har alltid varit mycket för promenader och har alltid haft det som en grej. Oavsett om vi har varit glada, ledsna eller till och med arga så har tankarna kunnat skingrats väldigt bra med en promenad. Vi pratar mycket, och kanske är det lättare när vi är ute och går och vi inte har något som "distraherar" oss. Likadant är det om vi åker bil. Jag älskar att vi har hittat vår grej och vet vad som fungerar och när vi behöver göra det.

Som idag.
Det var dags för sjukhusbesök igen och jag har varit väldigt nervös. Som ni vet minskade vi sonden till endast nattetid i lördags. Då skulle Colin få 30 ml på 00, 03 och 06-målet. Alltså 90 ml sond totalt och resten skulle vara från bröstmjölk.
På söndagen märkte vi att han var lite låg och trött, så då fick han 20 ml sond på dagen också. Jag har inte känt det där som alla säger med amning. Att det rinner till, att brösten är så spända eller att det är världens mysigaste grej att göra. Ok, det är väldigt mysigt men ångesten kring amning har helt enkelt blivit för mycket. För nu har det varit 4 veckor av konstant kämpande. Kämpande att få Colin att ta tag, att få mjölken att komma igång, att pumpa var tredje timma dygnet runt och däremellan ha han på bröstet konstant. Alltså, missförstå mig rätt. Jag har verkligen velat amma. Det har varit en av mina "krav" under tiden vi pratat om det. Men det har inte gått. Det rinner inte till tillräckligt mycket. Han får lite mjölk genom amningen men vi vet inte hur mycket. Inte tillräckligt iallafall. Vet inte hur många vägmål vi har gjort på sjukhuset och han har gått ned efter amningen.

Idag var det dags för återbesök igen och jag kan inte förklara hur ont tårarna gjorde bakom ögonen när jag såg på vågen att han hade gått ned i vikt. Fan. Jag tänkte så mycket elaka tankar och är så himla taskig mot mig själv för att jag inte "kan" amma tillräckligt mycket så att det gör att mitt barn ökar i vikt. Jag känner mig misslyckad. Dels att jag har en hjärtformad livmoder som troligtvis gjorde att lilleman kom tidigare, att jag inte kunde föda vaginalt och nu inte heller kan amma. Jag känner att alla mina förväntningar på något sätt blev fel. Och jag blir så förbannad på mig själv att jag känner dessa känslor om mig själv! Jag har världens gosigaste unge, han är frisk och så stark, jag har världens bästa fästman och världens bästa familj och vänner. Vad gör lite bröstmjölk? Vad gör det att jag inte kan heltidsamma? Men jag kan inte kontrollera känslorna och det gör mig besviken. Måste smälta det kanske.

Sköterskan gick igenom hur vi skall lägga upp planen nu. Alltså, rent krasst. På dessa 4 veckor borde det hänt någonting, och det sa hon också. Det borde spänna lite, eller komma lite mer eller något. Men det gör det inte. Så antingen kämpar vi på några veckor till och hoppas på det bästa eller så ger vi han flaska och amning (helt fritt, han får bestämma) så gott det går. Och han tar flaskan väldigt bra, så där ser jag inga bekymmer. Men jag orkar inte kämpa mer. Jag är helt slut psykiskt av all oro, stress och press.

Även om jag känner mig dålig och är besviken så är jag glad att slippa alla tårar när jag ammar, allt kämpande med pumpande och att känna att jag är kass. Jag hoppas också att genom att vi tar bort en del av stressen från detta så kanske det rinner till, kanske inte, men att något kanske händer. Jag kanske inte ska amma på heltid men det kanske går ypperligt på deltid. Vi får prova oss fram och kämpa lite till.

Nu ska jag försöka lägga de dåliga tankarna om mig själv åt sidan och väcka Colin för lite mat. Han sov ute på trallen efter kvällens promenad. Han sover så gott med frisk luft!

Update: vi ammar fortfarande en och en halv timme senare 😂 jag älskar den här killen! Jäklar alltså

Gillar

Kommentarer