ATT KÄNNA SIG ENSAM

​Jag tänkte på en sak inatt när jag inte kunde sova. Det här med att känna sig ensam. Att känna sig dålig. Att skuldbelägga sig själv. För det här händer bara dig. 

Jag kommer ihåg när jag och L gick igenom vårat missfall. Jag tror jag plussade i vecka 5-6 och i vecka 10 fick vi ett ma (missed abortion). Vi hade redan berättat för alla i vår familj för vi var helt lyriska och upp över öronen lyckliga. Vi skulle bli föräldrar! Oplanerat, fantastiskt härligt och vi köpte vårat första klädesplagg till bebbe. Men så kom det där ultraljudet. När vi skulle kolla så att allt var okej och det var inte det. Hjärtat slog inte. Jag har aldrig känt mig så hopplös någon gång och där och då raserades vår värld. Vi skulle ju ha barn? Vad hände nu?
Jag visste att missfall kunde hända, men jag visste inte att det var så vanligt. För när vi pratade med familj och vänner så var det nästan mer en regel än ett undantag att de också hade gått igenom ett missfall eller kände någon nära som gått igenom det. Jag hade aldrig hört om någon som gått igenom ett missfall. Vet inte om det är skevt, men merparten av våra vänner och vår bekantskapskrets hade inte barn då. Vi fick tips och råd för att komma vidare av alla som hörde av sig. Det gjorde inte sorgen lättare. Men det var skönt att veta att vi inte var ensam.

När vi förlorade Liam och han somnade in så var det så många som hörde av sig till oss. Säkerligen pga. att vi var såpass öppna med hela resan och med sorgen. Men det var massvis med folk som hörde av sig, via telefon, sms och även via personliga träffar och bjöd in mig i grupper på FB. Där vi delade sorgen. Personer som också förlorat sina barn. Antingen i magen, direkt vid förlossningen, efter några timmar eller till och med efter något år. Jag är så otroligt ledsen att det är så många fina själar som förlorat sina barn. Smärtan och sorgen av att höra det blev ju inte bättre. Men det var skönt att veta att vi inte var ensam. 

​Colin föddes ju i v34 med akut kejsarsnitt. Då han kom så tidigt så fanns inte riktigt sugtekniken där att kunna amma, och då jag födde med KS och dessutom tidigare än vad kroppen trodde så fanns inte så mycket mjölk hos mig heller. Jag har nu kämpat med amningen + tillägg i två månader och nu vet jag inte riktigt var jag står. Det kanske är över med amningen, eller så inte. Colin är inte ett dugg intresserad av att amma flera gånger om dagen och jag tänker inte tvinga honom. Jag är inte en dålig mamma för att jag inte kan amma, tvärtom ser jag det, jag lyssnar och ser mitt barns behov och just nu går det inte att amma. Tänk så länge vi har kämpat ändå! Från första början har det varit tufft för oss båda. Han har gråtit av frustration. Jag har gråtit av frustration. Men vi har gjort det tillsammans. Så många gånger jag pratat öppet om amningen och hur tufft det har varit har lett till att personer steppat fram, gett mig tips och råd och berättat själva hur jobbigt de tyckt att amningen varit.  Att de varit tvungna att avbryta för att deras psykiska mående blev allt för dåligt, eller att det inte där fanns mjölk heller. Jag blir ledsen att fler har gråtit sig igenom nätter och dagar för att det inte har fungerat. Men det var skönt att veta att vi inte var ensam. 

Jag tror verkligen att det är viktigt att hela tiden lyfta detta. Ser du någon kämpa sig igenom något tufft, eller om du hör någon kämpa, så snälla. Steppa fram. Berätta. Den här känslan av att känna sig ensam och "det är bara vi som går igenom det här för det funkar ju för fan för alla andra". För man ser inte det andra. Du ser inte den andra sidan av myntet om vi inte talar om det. Du kanske nyss har gått igenom ett missfall och du ser dina vänner lägga upp plus på ett graviditetstest. Du kanske har förlorat ett barn och det gör så jävla ont när du ser folk gå där med sin barnvagn. Kanske har du också suttit uppe inatt och gråtit dig röd i ögonen för att du så gärna vill amma men det går bara inte? 
Du är inte ensam! Och det är skönt att veta det. 

Gillar

Kommentarer

Saynomore
Saynomore,
Känner så väl igen mig i beskrivningen att man känner sig ensammast i världen. Kommer ihåg hur jag gick från sjukhusets hotell där jag duschat...tillbaka till sjukhuset där lillen låg nyopererad med respirator oviss om framtiden och pappan var med han, just där och då tittade jag på alla människor och undrade hur dem kan bara gå på gatan precis som inget hade hänt. Jag höll på att förlora mitt barn men alla bara omkring och levde som vanligt, exakt så kände jag. 😔
nouw.com/saynomore
Lisa,
Jag heter Lisa och jag är mamma till ett barn som blivit misshandlat. Jag har blivit misshandlad under så många år att jag tappat räkningen. Jag blev misshandlad som barn.
Jag är ensam.
nouw.com/myfuckeduplife