ATT GÅ IGENOM ETT TRAUMA

Hej vänner, hoppas ni mår bra.
Det är Lill-lördag idag och även fast jag fortfarande är sjukskriven så är det klart att jag längtar till helgen med min Linus 🙂
På tal om helg så hade vi en trevlig helg trots omständigheterna. I fredags somnade ännu en ängel in och jag hoppas för mitt liv att hon letar upp vår lilla Liam och tar hand om han. Då vet jag att han har det bra. ❤️

I lördags tränade vi lite följt av att äta ute med lite vänner. Började kvällen på mezo och sedan fortsatte vi kvällen med spel och lite mys. Jätterolig kväll! ❤️ det behövs 🙂

Söndagen blev lugn i vanlig ordning. Foodprep för veckan och ett träningspass. Vi hade tänkt att vi skulle julpynta men vi hann inte med, eller vi prioriterade annat hehe. Det är ju nu i helgen första advent är va? Då vill man ju ha lite uppe i fönstrena osv. Ganska mysigt.

Känns så skönt att 2017 börjar lida mot sitt slut. Detta har varit det värsta året i mitt liv. Alla gånger. Jag vill bara börja om på ny kula och det känns som att jag vill göra det i samband med ett nytt år.
Vi trodde verkligen inte att det skulle sluta såhär. Som jag och Linus har planerat för den här julen. Vår första jul med Liam, våran fina son. Det skulle ju vara den första julen tillsammans. Det gör bara så ont att tänka på och för första gången känner jag att jag vill åka iväg över jul. Jag vill liksom inte vara med. Inte fira. Inte skratta. För hålet inom mig gör så ont. Det känns bara så jävla tufft.

samtidigt som jag brottas med dessa tankar vill jag också vara med familj och vänner. Att visa tacksamhet. För är det något jag insett detta år så är det att jag är så sjukt tacksam för att ha världens finaste människor omkring mig. Jag har väl insett det förr med, men inte alls på denna nivå. För är det något man inser när man går igenom ett trauma eller en kris så är det vilka som är äkta. Vissa drar sig undan, vissa vet inte vad de ska säga så de säger inget alls och vissa bara försvinner, oavsett relationen man har haft innan. Vissa kanske man trodde skulle ställa upp som man själv gjort för dem, och de man inte trodde skulle göra de visade en annan sida. Men det är också fint. För i detta sorgearbete och efter att allt lagt sig med chocken, traumat och sedan nu få arbeta varje vecka med sorgen så känns det okej. För det lär oss att vara starka såklart, men också att förstå att vi är värd mer.

Och är det något vi lärt oss under dessa omständigheter så är det att förstå ditt egna värde. För livet är så fruktansvärt kort. Jag och Linus har haft turen att leva i 26 och 27 år. Men vår son fick leva med oss i tio timmar. Så i detta nu lever vi för han. Varje sekund, varje minut och varje, varje dag. ❤️

Gillar

Kommentarer